Related Paintings of unknow artist :. | Portrait of Adele Hugo (1803-1868) | The Tier of the Deisis | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 556 | drottning desideria | Robert Dudley |
Related Artists:
James Gillray
English Illustrator, 1757-1815 English caricaturist and illustrator. He was essentially self-trained although he studied at the Royal Academy and on the Continent. His caricatures of the court of George III made him immensely popular. His masterly delineations, vigorous, clever, often subtle, sometimes vulgar and grotesque, numbered more than 12,000. Among his best-known cartoons are A New Way to Pay the National Debt (1796), Social Elements in Skating (1805),
John Bettes the Elder
(active c. 1531 - 1570) was a Tudor artist whose few known paintings date from between about 1543 and 1550. His most famous work is his Portrait of a Man in a Black Cap. His son John Bettes the Younger, with whom he is sometimes confused, was a pupil of Nicholas Hilliard who painted portraits during the reign of Elizabeth I and James I. Nothing is known of John Bettes's life, except that he was living in Westminster in 1556, according to a documented court case. He is first recorded as working for Henry VIII at Whitehall Palace in 1531. Queen Catherine Parr's accounts for 1546/47 record payments to Bettes for "lymning" (painting in miniature) the king's and queen's portraits, and for six other portraits. Her new year's gift of 1547 to Prince Edward was a pair of portraits of the king and herself. Bettes has been identified as the designer of the engraved title-border for William Cuningham's Cosmographical Glasse, printed by John Day in 1559. He may also be the designer of engravings for Edward Hall's Chronicle, published in 1550, and of a woodcut portrait of Franz Burchard, the Saxon ambassador to England, published in 1560. In 1576, John Foxe referred to Bettes as already dead. An earlier second edition of Foxe's Actes and Monuments printed in 1570 refers to Bettes' death.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.